... blir mer och mer mystisk.
Läs gärna mer här.
Wednesday, January 20, 2016
Anti-Dühring - och Big Bang-teorin
Bland de böcker jag har hemma finns det ett fåtal som jag fick redan som barn eller tonåring. En av dessa är Friedrich Engels "Herr Eugen Dührings omvälvning av vetenskapen" (Anti-Dühring). På nätet kan den svenska utgåvan läsas här
På försättsbladet på det exemplar jag har står "31.12.72 Erik Rodenborg av Kulturens Vagga".
Kulturens Vagga var alltså namnet på ett kollektiv, där jag skulle flytta in mindre en månad efter att jag fått boken. Att jag som födelsedagspresent fick just den boken, just då, var för övrigt knappast en slump.
Någon kanske tror att detta kollektiv, dominerat av marxister, ville att jag skulle få en bok som skulle ge mig en grundlig materialistisk skolning, för att motverka idealistiska avvikelser. Nej, så var det definitivt inte. Det var snarare - tvärtom.
Några "idealistiska avvikelser" hade jag inte 1972. Tvärtom, jag var en benhård materialist, av det mer mekaniska slaget. Syftet med att ge mig boken var snarast att mjuka upp just min benhårda mekaniska materialism, för att ersätta den med en mer dialektisk sådan.
Faktum är att åtminstone två av de som låg bakom presenten var kristna, som nog ville att min materialistiska världsbild skulle bli mer ödmjuk och nyanserad. Så att jag inte skulle vara så outhärdligt fyrkantig i diskussionerna.
Nu påverkades jag inte så oerhört mycket av Anti-Dühring. Och när jag några månader senare gav upp och övergav min mekaniska materialism var jag nog mer påverkad av biskop John Robinsons "Gud är annorlunda" än av Friedrich Engels. Dvs. när jag till sist lämnade den mekaniska materialismen var det inte för att bli dialektisk materialist, utan för att skaffa mig en vagt religiös världsbild.
Men Anti-Dühring är väl värd att läsa idag. Det är en pedagogisk och elegant presentation av den marxistiska världsbilden, skriven i en (förbålt elak!) polemik mot en viss Eugen Dühring, en ganska patetisk hemmafilosof, vars pretentiöst förvirrade lära Engels steg för steg obarmhärtigt demolerar.
Men det finns en sak som jag tycker är ovanligt intressant med den idag. Dühring hade en kosmologisk lära som hade vissa likheter med Big Bang-teorin. Inte så att universum expanderade, men just att universum plötsligt fick liv efter ett tidlöst urtillstånd, då det i evighet hade legat orörligt i oändlighet. . Dühring säger också att utan rörelse finns det ingen tid, så denna oändlighet blir också, paradoxalt nog, tidlös.
Nu hör det till saken att Dühring var ateist, liksom Engels. Så hur kunde det orörliga tillståndet helt plötsligt brytas?
När Engels bemöter Dühring visar han först att han själv inte alls definierar tiden på samma sätt som denne.
Engels skriver: "Enligt herr Dühring existerar tiden endast genom förändringen, inte förändringen i och genom tiden. Det är emellertid just emedan tiden är skild från och oberoende av förändringen som man kan mäta den genom förändringen, ty till mätande hör alltid något som skiljer sig från det som skall mätas. Och den tid, i vilken inga förnimbara förändringar försiggår, är långt ifrån att inte vara någon tid alls. Den är tvärtom den rena, av inga främmande tillsatser påverkade tiden, alltså den verkliga tiden, tiden som sådan."
Det är ett storartat common sense-resonemang. som också skulle kunna användas mot de som idag hävdar att tiden har upphört i svarta hål. Nej, skulle Engels nog menat, även ett vid ett totalt stillastående skulle en mer abstrakt tid fortfarande existera.
Men dessutom menar Engels att materian inte kan stå stilla. Dess existensform är "rörelse i oändlighet" - den är alltid i rörelse, ingenting som liknar ett stillastående urtillstånd kan någonsin ha existerat.
Det bör för övrigt påpekas att Engels på filosofiska grunder utgår från att universum är oändligt både i tid och rum. Det har inte skapats, och det kommer aldrig att förintas.
Den avgörande kritiken Engels riktar mot Dührings kosmogoni är denna: om vi nu har ett tillstånd av total "tidlös" orörlighet i ett jämviktsläge som "alltid" har funnits finns det ingen anledning till att det plötsligt skulle börja röra sig. Dvs om man inte antar existensen av en Gud.
Det var det sista Dühring skulle vilja anta, för han var om något en än hårdare ateist än vad Engels var. Så hur löste han problemet? Inte alls, påpekar Engels och skriver diverse sarkastiska meningar om just detta:
"Det absolut oföränderliga, särskilt om det av evighet befunnit sig i detta tillstånd, kan av sig självt omöjligt övergå i rörelse och förändring. Det måste alltså ha kommit en första impuls utifrån, från någonstans utanför världen, som satte den i rörelse. Den "första impulsen" är emellertid som bekant endast ett annat uttryck för gud. Gud och hinsidessfären, som herr Dühring i sin världsschematik föregav sig ha så skickligt avverkat, för han nu återigen fram i naturfilosofin i skärpt och fördjupad form."
"Med sådana mystiska fraser och med försäkringen, att det odifferentierade urtillståndet varken var statiskt eller dynamiskt, varken i jämvikt eller i rörelse, skall vi alltså låta oss avspisas. Vi vet fortfarande inte var den mekaniska kraften fanns i detta urtillstånd och inte heller hur vi utan påverkan utifrån, d.v.s. utan gud, skall kunna komma från den absoluta orörligheten till rörelsen."
"Vi må vända och vrida på saken hur mycket vi vill, under herr Dührings ledning kommer vi ständigt på nytt tillbaka till - guds finger."
Dühring lär ha skrivit ett svar till Engels och det skulle ju vara intressant att se hur den förstnämnde försökte trassla sig ur det hela. ...
Men det hela har ju som sagt likheter med den kosmologiska debatten idag. Enligt den numera vanligaste versionen av Big Bang-teorin skapades universum från ett tillstånd där det just inte fanns någon materiell rörelse. Men Big Bang-teorin är i denna, sin kanske vanligaste version, än mer drastisk än Dührings. För medan Dühring tänker sig en tidlös materia utan rörelse som plötsligt på egen hand börjar röra sig, tänker sig Big Bang-teoretikerna ett tillstånd utan ens någon materia eller energi, eller ens rum och tid. Som plötsligt förvandlades till rum, tid och materia, och omedelbart började expandera.
Nu talar dessa i likhet med Dühring vanligtvis inte heller om Gud. Men i motsatt till Dühring har de kommit med ett mer klart definierat alternativ till Gud. Det kallas kvantfluktuationer. Det är ett begrepp som står för små, mindre än mikroskopiska, fenomen i den subatomära välden som i dagens kosmologi märkligt nog ses som ett alternativ till "guds finger" - när universum uppstod....
Det har jag skrivit om tidigare, och ska inte återkomma till här. Men det är ju intressant hur denna kosmologi så liknar hugskotten hos en av 1800-talets mest förvirrade hemmafilosofer. Dühring skulle kanske, eller kanske inte, känt sig ganska hemma i Big Bang-teorin.
Engels skulle definitivt inte ha gjort det.
Friedrich Engels
På försättsbladet på det exemplar jag har står "31.12.72 Erik Rodenborg av Kulturens Vagga".
Kulturens Vagga var alltså namnet på ett kollektiv, där jag skulle flytta in mindre en månad efter att jag fått boken. Att jag som födelsedagspresent fick just den boken, just då, var för övrigt knappast en slump.
Någon kanske tror att detta kollektiv, dominerat av marxister, ville att jag skulle få en bok som skulle ge mig en grundlig materialistisk skolning, för att motverka idealistiska avvikelser. Nej, så var det definitivt inte. Det var snarare - tvärtom.
Några "idealistiska avvikelser" hade jag inte 1972. Tvärtom, jag var en benhård materialist, av det mer mekaniska slaget. Syftet med att ge mig boken var snarast att mjuka upp just min benhårda mekaniska materialism, för att ersätta den med en mer dialektisk sådan.
Faktum är att åtminstone två av de som låg bakom presenten var kristna, som nog ville att min materialistiska världsbild skulle bli mer ödmjuk och nyanserad. Så att jag inte skulle vara så outhärdligt fyrkantig i diskussionerna.
Nu påverkades jag inte så oerhört mycket av Anti-Dühring. Och när jag några månader senare gav upp och övergav min mekaniska materialism var jag nog mer påverkad av biskop John Robinsons "Gud är annorlunda" än av Friedrich Engels. Dvs. när jag till sist lämnade den mekaniska materialismen var det inte för att bli dialektisk materialist, utan för att skaffa mig en vagt religiös världsbild.
Men Anti-Dühring är väl värd att läsa idag. Det är en pedagogisk och elegant presentation av den marxistiska världsbilden, skriven i en (förbålt elak!) polemik mot en viss Eugen Dühring, en ganska patetisk hemmafilosof, vars pretentiöst förvirrade lära Engels steg för steg obarmhärtigt demolerar.
Men det finns en sak som jag tycker är ovanligt intressant med den idag. Dühring hade en kosmologisk lära som hade vissa likheter med Big Bang-teorin. Inte så att universum expanderade, men just att universum plötsligt fick liv efter ett tidlöst urtillstånd, då det i evighet hade legat orörligt i oändlighet. . Dühring säger också att utan rörelse finns det ingen tid, så denna oändlighet blir också, paradoxalt nog, tidlös.
Nu hör det till saken att Dühring var ateist, liksom Engels. Så hur kunde det orörliga tillståndet helt plötsligt brytas?
När Engels bemöter Dühring visar han först att han själv inte alls definierar tiden på samma sätt som denne.
Engels skriver: "Enligt herr Dühring existerar tiden endast genom förändringen, inte förändringen i och genom tiden. Det är emellertid just emedan tiden är skild från och oberoende av förändringen som man kan mäta den genom förändringen, ty till mätande hör alltid något som skiljer sig från det som skall mätas. Och den tid, i vilken inga förnimbara förändringar försiggår, är långt ifrån att inte vara någon tid alls. Den är tvärtom den rena, av inga främmande tillsatser påverkade tiden, alltså den verkliga tiden, tiden som sådan."
Det är ett storartat common sense-resonemang. som också skulle kunna användas mot de som idag hävdar att tiden har upphört i svarta hål. Nej, skulle Engels nog menat, även ett vid ett totalt stillastående skulle en mer abstrakt tid fortfarande existera.
Men dessutom menar Engels att materian inte kan stå stilla. Dess existensform är "rörelse i oändlighet" - den är alltid i rörelse, ingenting som liknar ett stillastående urtillstånd kan någonsin ha existerat.
Det bör för övrigt påpekas att Engels på filosofiska grunder utgår från att universum är oändligt både i tid och rum. Det har inte skapats, och det kommer aldrig att förintas.
Den avgörande kritiken Engels riktar mot Dührings kosmogoni är denna: om vi nu har ett tillstånd av total "tidlös" orörlighet i ett jämviktsläge som "alltid" har funnits finns det ingen anledning till att det plötsligt skulle börja röra sig. Dvs om man inte antar existensen av en Gud.
Det var det sista Dühring skulle vilja anta, för han var om något en än hårdare ateist än vad Engels var. Så hur löste han problemet? Inte alls, påpekar Engels och skriver diverse sarkastiska meningar om just detta:
"Det absolut oföränderliga, särskilt om det av evighet befunnit sig i detta tillstånd, kan av sig självt omöjligt övergå i rörelse och förändring. Det måste alltså ha kommit en första impuls utifrån, från någonstans utanför världen, som satte den i rörelse. Den "första impulsen" är emellertid som bekant endast ett annat uttryck för gud. Gud och hinsidessfären, som herr Dühring i sin världsschematik föregav sig ha så skickligt avverkat, för han nu återigen fram i naturfilosofin i skärpt och fördjupad form."
"Med sådana mystiska fraser och med försäkringen, att det odifferentierade urtillståndet varken var statiskt eller dynamiskt, varken i jämvikt eller i rörelse, skall vi alltså låta oss avspisas. Vi vet fortfarande inte var den mekaniska kraften fanns i detta urtillstånd och inte heller hur vi utan påverkan utifrån, d.v.s. utan gud, skall kunna komma från den absoluta orörligheten till rörelsen."
"Vi må vända och vrida på saken hur mycket vi vill, under herr Dührings ledning kommer vi ständigt på nytt tillbaka till - guds finger."
Dühring lär ha skrivit ett svar till Engels och det skulle ju vara intressant att se hur den förstnämnde försökte trassla sig ur det hela. ...
Men det hela har ju som sagt likheter med den kosmologiska debatten idag. Enligt den numera vanligaste versionen av Big Bang-teorin skapades universum från ett tillstånd där det just inte fanns någon materiell rörelse. Men Big Bang-teorin är i denna, sin kanske vanligaste version, än mer drastisk än Dührings. För medan Dühring tänker sig en tidlös materia utan rörelse som plötsligt på egen hand börjar röra sig, tänker sig Big Bang-teoretikerna ett tillstånd utan ens någon materia eller energi, eller ens rum och tid. Som plötsligt förvandlades till rum, tid och materia, och omedelbart började expandera.
Nu talar dessa i likhet med Dühring vanligtvis inte heller om Gud. Men i motsatt till Dühring har de kommit med ett mer klart definierat alternativ till Gud. Det kallas kvantfluktuationer. Det är ett begrepp som står för små, mindre än mikroskopiska, fenomen i den subatomära välden som i dagens kosmologi märkligt nog ses som ett alternativ till "guds finger" - när universum uppstod....
Det har jag skrivit om tidigare, och ska inte återkomma till här. Men det är ju intressant hur denna kosmologi så liknar hugskotten hos en av 1800-talets mest förvirrade hemmafilosofer. Dühring skulle kanske, eller kanske inte, känt sig ganska hemma i Big Bang-teorin.
Engels skulle definitivt inte ha gjort det.
Friedrich Engels
Subscribe to:
Posts (Atom)